Antroposofi

Waldorfpedagogiken utvecklades av Rudolf Steiner (1861-1925) med utgångspunkt i hans filosofiska och antroposofiska verksamhet. Antroposofin förhåller sig till människa och samhälle såväl spirituellt som materiellt. Det innebär att tillvarons materiella och sinnligt iakttagbara verklighet förbinds med spirituella aspekter.

I antroposofin beskrivs människan som bestående av kropp, själ och ande, och människans andliga eller spirituella natur uppfattas som existerande utöver liv och död. På så sätt träder en människobild fram som utöver de omedelbart iakttagbara förmågorna och färdigheterna tillerkänner alla människor något ogripbart av spirituell karaktär.

Waldorfpedagogiken fokuserar på utvecklingen av reell kompetens knuten till aktuella samhälleliga och kulturella förutsättningar, och antroposofin fokuserar i hög grad på sambanden mellan tillvarons materiella och spirituella aspekter. Antroposofi kommer inte upp som tema i undervisningen utan utgör grund till förhållningssätt samt till metodologisk och didaktisk utformning. Waldorfpedagogiken hämtar inspiration till en mänsklig och ekologiskt orienterad etik ur ett sådant helhetstänkande, och den är inte konfessionell (Alexander, 2004, Beyers, 2008 och Steinerskoleforbundet, 2007).

Ur En väg till frihet.