Att arbeta med sig själv

Som pedagog är det lätt hänt att vi glömmer bort oss själva. Vi riktar all var kraft och energi på att arbeta med elever, föräldrar och kollegiet. Men centralgestalten i detta förnäma yrke är ändå pedagogen. Därför måste vi för att utvecklas som pedagoger, hur mycket det än bär emot, vända blicken mot oss själva. Vi behöver hitta en plats och tid som är vigd enbart åt den egna personen.

Vägarna till detta kan ske på många olika sätt. Ett exempel kan vara via de så kallade ”lärarmeditationerna” som Rudolf Steiner gav två tillfällen (det ena 1919 och den andra 1923). Dessa kan fungera mycket bra i det stora arbetet med att hitta den plats som bara tillhör oss själva: platsen för jaget, platsen för frihet. Då inga egentliga anvisningar för hur meditationerna bör användas är det fritt upp till pedagogen hur denne väljer att förhålla sig till dem och hur de nyttjas.

Lärarmediation I (från 1919)

I sinnevärldens sken
där lever andens vilja -
den träder fram som vishetsljus
vars kraft den döljer i sitt inre;

I eget väsens jag
där lyser mänskovilja fram
som tankeuppenbarelse
och stöder sig på egen kraft;

Och egen kraft
med världsvisdomens ljusmakt
förenad till ett själv;

gestaltar mig, som vänder mig
till gudomsväsens höjder,
där ljusets kraft kan sökas.

Lärarmeditation II (från 1923)

Andens blick
må skådande vända sig inåt.
Hjärtats kraft må trevande
förnimma själslig frihet.
I andens blick
i hjärtats förnimmande
där väves medvetenhet,
medvetenhet som ur det övre
och ur det undre i
människans väsen 
binder samman världars ljus
med jordens dunkelhet.

Andens blick,
trevande hjärtlighet
må se, må treva sig fram
till världars
vävande ljus
i jordens dunkelhet:
Mitt eget
mänskobildningskraft
frambringande
styrkande
viljebärande
själv.

Behovet av ett inre rum och egentid behandlas även i boken Teaching, the Joy of Profession - An Invokation to Enhance Your (Waldorf) Interest. Här skriver författaren Christof Wiechert följande:

”Detta yrke kräver en självvald motvikt. En del av varje dag måste få frångå dagens måsten. En tidpunkt bara för oss själva. Blotta tanken på detta kan väcka reaktionen: ’Det har jag inte tid för!’ Men till slut inser du att det inte handlar om att ha tid eller inte utan snarare är en fråga om prioriteringar: vad anser jag, inte någon annan, är viktigt? Ur detta uppstår frågan: kan vi organisera livet på så vis att en halvtimme av varje dag tillåts vara reserverad för bara mig? En halvtimme där ingenting är planerat. Kan jag organisera livet på så sätt att det varje dag finns ett sådant ögonblick?”

Oavsett hur vi väljer att närma oss dessa texter är det av väsentlig vikt att vi inte glömmer bort oss själva i vår pedagogiska gärning. Det jag-centrerade kan i våra tider upplevas egocentriskt och självgott men det handlar i detta fall om själslig vård och förberedelse: ett stärkande och utvecklande av den egna personen.  

Erik Halldén