Årskurs 4

att placera sig själv i tid och rum

Nu bli det tydligt hur olika vi är i det sociala, en del barn vill ha en bästis, andra vill känna sig fria att umgås och leka i ständigt nya sammanhang. Därför behöver barnen genom grupparbeten, lekar, modprov och dramaövningar ges möjligheter att pröva sig fram i nya kamratkonstellationer. För det krävs ett visst mått av mod, något som eleverna får möta genom årskursens stora tema, den nordiska gudasagan. Med mytologin som klangbotten introduceras sedan historieundervisningen.

Eleverna får lära sig om Norden från istiden till kristnandet. De får leta efter spår av inlandsisen och höra om de första fynden av människor i Norden. Hällristningar och runstenar blir meddelande till oss från en förgången tid och eleverna får besöka olika fornlämningar och teckna av dem. Vikingatiden är en viktig epok då större samhällen etablerades och nordborna gav sig ut i världen för att handla eller för att röva. Med vikingatiden följer undervisningsteman som tinget och släktfejder, fria medborgare och trälar, asatro och den begynnande kristendomen. Nu är det dags för eleverna att placera sig själva i världen. Geografin blir ett tema som många ämnen kan rymmas inom. Ett första steg är att konkret öva väderstrecken. Eleverna får kliva ut på skolgården och upptäcka solens gång under dagen. De får rita kartor över skolgården och göra sig en föreställning om vägen från hemmet till skolan. Därefter kan geografikunskaperna utvidgas till att beröra allt mer avlägsna trakter och till sist hela Sverige.

Människans storhet och möjlighet att välja gott eller ont är teman under året. I biologiundervisningen jämförs människan med djuren. Djurens sinnen, organ och lemmar är anpassade till de olika miljöer de lever i. Vi kan däremot leva i de allra flesta miljöer, våra händer är fria och vi kan välja hur vi vill verka i världen. Med våra händer kan vi skapa eller rasera, klappa eller slå, omfamna eller stöta bort, vi skapa åt världen eller roffa åt oss åt oss själva. Vilken väg vi väljer bestämmer vi. I slutändan måste vi dock alltid svara för följderna av det som våra händer åstadkommit.

Anna Ljungkvist och Erik Halldén